Fuck cancer
Såg precis en sjukt gripande och extremt sorglig film som gick på kanal fem. Filmen om Alexander heter den och handlar om en ung kille som har en obotlig cancer och som kämpar något helt makalöst. Grät hur mycket som helst under filmen, jag har ganska
lätt gråt och gråter ganska ofta, men när det är något sånt här blir man så sjukt rörd och ledsen. Sen blir man så arg över att människor ens ska behöva drabbas av detta fruktansvärda. Finns väl ingen man känner som inte känner nån som haft cancer. Våra
kompisar i Stenungsund , som från början är Jonas kompisar har ju levt med cancer i familjen då Johanna där fick reda på att hon hade cancer när hon var gravid med Arvid. Men hon var också en sjuk kämpe och vann över cancern, sån himla fighter.
Så alla har vi någon nära som på något sätt drabbats av den mest hatade sjukdomen av alla (enligt mig).
Men vill ändå säga att jag är så himla glad att det finns mediciner och botemedel som hjälper många, även om det absolut inte är alla än så länge. Men vi är på väg framåt! Jag är också så tacksam över att just Johanna är en av dom jag känner som besegrat
cancern, förhoppningsvis för alltid.
Okej, nu blev der väldigt seriöst och allvarligt här känner jag, men ibland måste man behöva vara det också. Man får vara glad för det "normal ibland tråkiga" liv man lever då man ändå är just normal. Jag har egentligen ingenting o klaga på. Visst surt
som fan att min uppsats inte är godkänd, och det är lite jobbigt att der börjar bli mörkt på kvällarna så tidigt, eller att jag inte tränar så mycket som jag vill. Men det är ju egentligen bara sjuka småsaker. Jag är nöjd med mitt liv och jag älskar
alla som jag har runt mig som gör det värt att leva!
Det var det för idag, ta hand om varandra, vi har inte alltid varann för evigt.
