Inte som jag tänkt mig.
Idag var en nervös dag, vi skulle förhoppningsvis få ett besked som skulle glädja oss, men istället blev den en total käftsmäll. Vi fick höra att den vi gått och längtat efter inte längre fanns, och hade förmodligen inte funnits på ett tag heller. Vi
hade alltså fått ett missfall. Vi som precis hade börjat säga till nära och kära att vi var gravida, och nu imorse var vi det inte alls längre.
Barnmorskan sa "så här ska det inte alls se ut i vecka 13". Den som hade levt där inne hade bara klarat sig några veckor, och inte så länge som vi trodde och hade hoppats på, eller som min kropp visade för den delen heller, så taskigt att den luras så!!!
När vi satt i väntrummet imorse såg vi massa andra par som gick därifrån, glada och med ett litet kuvert i handen med bilder i. Jag och Jonas fick inget kuvert, vi fick istället en remiss till en annan läkare och en annan klinik för att verkligen dubbelkolla
att det inte fanns ett levande foster. Det fanns inte det hos den andra läkaren heller, bara något pyttelitet som inte hade någon hjärtfrekvens alls.
Det som ska göras nu är att vara ledsen ett tag, sen försöka igen och ta det lugnt. Inte stressa fram något, nu vet vi att det funkar och att vi kan. Men just nu känns det väldigt tomt, extra tomt och ensamt också när Jonas behövde åka till Kalmar igen.
Men man får tänka att vi blir starkare av detta och att vi har varandra. Tack älskling för att du finns i mitt liv!!
Ni får ta att det blev ett deppigt inlägg nu, men jag kände att jag behövde få ur mig det. Jag kan säga en rolig sak iaf, att jag har fått jobb från januari, så det är kul.
Annars nu ska jag sova. Godnatt fina vänner.
Kramelikram Kramelikram Kramelikram gånger 1000000000000 gånger.Tänker massor på dig tjejen.